Förtvivlad, ledsen och trött.

Fattar inte hur allt kunde bli så fel..
Gjorde jag fel att komma hit?
Eller vare fel från allra första början...? 9 februari 1994?

Allting går neråt just nu, just när allt var påväg upp..
Känns som det finns någon, som inte vill jag ska vara glad.
Som varje gång den märker jag mår bra, så drar den ner mig igen.
Ner i ett mörker.. jag gillar inte mörker.
Eller är det så att jag drar ner mig själv? Lägger skulden på mig som egentligen jag inte är skyldig till?
Att jag ser allt jag själv gör, ska vara fel?

Jag vet inte, men just nu, vill jag bara sova, sova bort denna tid och vakna upp på en sommaräng..
I en tid då allt var som för exakt ett år sen, gud va lycklig jag var!
Kanske inte riktigt världens lyckligaste, med tanke på att jag lämnade min mor, min syster och Dan, mammas man, som varit en pappa för mig genom åren.
Jag saknar då.. Fast ingenting jag kan ändra på nu, nu är situationen som den är.
Kom till min biologiska pappa som jag inte ens kände.. och allt blev kaos.
Fast nu idag är det bra mellan mig och pappa, det behöbdes bara tid att lära känna varandra.
Eftersom vi inte hade världens bästa relation innan dess. 
Men jag var lycklig för jag hade en person som fanns där, i vårt o torrt!
Som bara kunde le mot mig så fylldes jag med glädje och lycka.
Jag saknar denna personen..

Men jag ska inte klaga, jag har världens bästa vän. Sandra Bergholm.
Som finns där för mig när jag behöver henne, som är som en syster för mig.
jag älskar dig, och skulle fan inte veta vad jag skulle ta mig till utan dig!<3